I sanningens tjänst, eller inte
Självklart är sanningen det viktigaste. Eller? Som journalist har jag ett svar på den frågan, som författare ett annat och kanske jag kommer att ha ytterligare ett svar som bloggare.
Igår fick jag ett mejl från min mamma. Hon valde det mer privata sättet att kommentera min blogg (och nu skriver jag det här så att alla kan läsa det!).
”Jag är väl lite gammalmodig, men jag förstår inte det här med bloggar riktigt. Jag har lite svårt för att alla ska få ta del av mina tankar. I en bok får ju alla göra det, men där vet man ju inte vad som är upplevt och vad som är påhittat.”
Finns det saker som är för personliga eller privata för att skriva på en blogg? Är allt sanning eller kan det skrivna vara påhittat?
Att tänja på vad som är sanning kanske inte låter som någon hit. Men jag är tveksam till att alltid tala sanning. Jag tror inte ens att det går. Eller att det ens är viktigt.
Däremot är vissa sanningar viktigare än andra, omutbara. De där sanningarna som ligger till grund för tillit, trovärdighet och vänskap.
Lägger man därtill möjligheten att hitta på så blir det en spännande röra!
På det här sättet tänkte jag starta en diskussion om sanningen som kan fortsätta. Jag skulle förmodligen kunna skriva en hel bok på ämnet. Ett enda inlägg är alldeles för kort!
Tack mamma för dina kloka ord!
PS. I min profession som journalist är svaren om sanning tydligare, men det är ett annat kapitel.
Nej, men en sanning är ju så himla personligt.Det som du anser vara sant i din tankevärld kan ju för någon annan var helt annorlunda. Sen tänker jag också att när man pratar om sanning då finns det ju också i bakhuvudet att det ska finnas en osanning. Gör det det eller? Det blir lätt en svart eller vit diskussion. Där går man ju in med oerhört mycket av sina värderingar och det är ju intressant hur olika människor egentligen tänker och handlar därefter.
