Pepparkakshuset som det ser ut

                            På begäran! Pepparkakshuset med marijuanablad av grön glasyr. 
                            Det vita som har fallit över taket är florsocker, inget annat!

                           

Pepparkakshus med marijuana

För första gången i mitt liv har jag gjort ett pepparkakshus utan mina föräldrar. Alltså för första gången som vuxen. Bomullssnön ligger vit runt knuten och florsockersnön har lagt sina vita flingor över taknocken.
Själv var jag traditionell och tryckte dit så mycket glasyr och non-stop som möjligt. Min man däremot lyckades få dit flammande eld ur fönstren, en gigantisk marijuanaplanta på taket och en psykedelisk blomma istället för dörr. Tomtenissarna som springer omkring i bomullssnön sneglar nyfiket upp på taket.
Advent är äntligen här!

Himmel över Malmö

                           
                            Vatten under fötterna, vind i håret
                            och vriden överkropp i horisonten.

Spinn i huvudet

Trots avslappnad lördag med två filmer på cinemateket och grillkväll framför öppen brasa, vaknar jag till en söndag med huvudet fullt av tankar.
I en ny stad och med fyra nya jobb så kanske det inte är så konstigt. Jag håller på att fräscha upp mina gamla arbetsterapikunskaper från skolan. Samtidigt så snurrar alla frilansuppdrag och alla trådar för att få ihop det.
Nu tror jag att jag har tänkt klart på det. Resten av dagen ska jag hålla mig sysselsatt med städning i trapphuset och filmning tillsammans med Ale.

Spruta mitt i stormen

I går kväll reste jag genom stormens Malmö, tvärs över stan, för att vaccinera mig. Redan på väg till busshållsplatsen kände jag att något var uppenbart fel. Vinden blåste så kraftigt att den tog andan ur mig vartannat steg. Jag försökte kura ihop mig bakom mitt paraply vilket förmodligen inte var det smartaste. Det vek sig så att det inte gick att fälla ihop. Lyckligt framme vid busshållsplatsen fick jag beskåda ett regn utan dess like. Blåsten tycktes trycka ner regnet och verkade slå hål i asfalten.
Glad att jag befann mig under tak samlades allt fler i kuren vid busshållsplatsen. En efter en försvann de med sina bussar. Kvar blev jag i väntan. Väntan. Väntan.

40 minuter senare kom bussen. Kall och ruggig klev jag på och sa lite försynt att det är visst mycket förseningar i det här vädret. Ett argt muttrande fick jag tillbaka.
Väl framme vid Värnhem uppstod tumult på bussen. Skyltningen på bussen funkade inte och bussen stannade en bit innan. En av alla förvirrade passagerare ropade och frågade om vi var framme i Värnhem. Ett argt svar tillbaka fick alla att snabbt skynda av bussen.
Busschauffören åkte fram och ställde sig så att han nästan täckte hela övergångsstället. Han kunde inte röra på sig eftersom det var en lång kö framför honom. Eftersom det inte var några lysen och trafiken stod stilla beslutade jag mig för att gå över på övergångsstället framför bussen. Ack vilket misstag! En grimaserande och uppenbarligen svärande busschaufför följde min promenad över gatan. Till min glädje lyckades jag vifta lika argt tillbaka, men jag avstod från grimaserna. En 50-årig man som grimaserar som en 6-åring är ingen vacker syn.

Väl i Värnhem mötte jag min man. Den här gången behövde vi bara vänta en halvtimme på nästa buss för att ta oss till vaccineringen. Som tur var så hade jag i alla fall sällskap den här gången.
Framme vid Östra Fäladsgatan väntade en lång promenad i de skånska stormvindarna. Vid det laget var jag tämligen fascinerad över att min man verkligen hade velat cykla till vaccineringen.
P Vaccinering, stod det på en skylt efter ett tag. Med lite lättare steg trodde vi att vi nästan var framme. Men vad lurade alla bilförare måste ha känt sig i regnet. Det var ytterligare en kilometer kvar att gå och ytterligare två mindre parkeringar på vägen.

Slutligen framme vid byggnad B hoppades, hoppades vi att det inte skulle vara en lång kö som vi hade hört talas om från andra ställen. Icke! Inom trettio sekunder satt jag inne i ett stort rum (klassrum tror jag) och fick en spruta i armen. Några snabba rutinfrågor och ett informationsblad senare satt jag i en stor väntsal tillsammans med 40 andra nyvaccinerade.
Det första vi möttes av var en kille som tuppade av och fick föras iväg på bår. Där satt vi i rader på tillfälligt utplacerade gröna plaststolar med vinterjackorna på. Män och kvinnor i orangea västar organiserade och pekade med hela handen.
Det kändes inte riktigt som Sverige. Mer som något katastrofland, men ändå lugnt på något sätt. Det rådde ett jämnmod i salen.

Sedan gjorde vi samma resa i retur. Hungriga köpte vi en kebab i Värnhem. Lyckligt hemma kunde jag inte sova på min favoritsovarm på hela natten. Det har gjort ont och och jag har varit stel hela dagen. Men jag fick inte feber, wohoo! Och jag är faktiskt vaccinerad, wohoo. Eller kanske inte, för de vet fortfarande inte om vi ska vaccineras en andra gång.


Jobbar och bloggar

Dags att skaka liv i bloggen igen! Efter tre veckor är jag tillbaka hemma i Skåne, framför datorn igen. I dag har jag jobbat min första dag på nya jobbet.
Jag är lycklig över bra jobbarkompisar och trevligt ställe. Men trots det trött av alla intryck. Jag ska börja använda en massa arbetsterapeutiska instrument som jag inte har rört på flera år. Jag vet att det sitter någonstans där i ryggmärgen, men det blir lite uppförsbacke innan jag är uppe på banan igen.
Inom parentes ler jag lite åt alla liknelser. Jag brukar inte använda så många sådana. Skaka liv, sitter i ryggmärgen, uppförsbacke och uppe på banan. Härligt, ovanligt.
Dessutom håller jag på att avsluta två artiklar. Den ena gav frågor om namnpublicering. Intressanta diskussioner som fortfarande inte har nått sitt slut. Jag är också glad över att ha avslutat fyra artiklar med textredigering.
Nu ska jag bara avsluta dagen med lite mat innan det är dags att krypa ner i sängen.

Tack för din historia

Idag är jag glad över alla fantastiska människor jag möter. Förutom att jag möter härliga människor varje dag på Resursteamet, så har jag också börjat arbeta som frilansjournalist.
Jag får skriva en massa intressanta artiklar om människor som alla har en historia att berätta. Som journalist kan man ställa alla möjliga frågor. Och otroligt nog så får man nästan alltid bra svar.
Jag är tacksam och ödmjuk inför att människor bjuder på sina livs historier. Människor som jag inte ens känner. Jag bockar och bugar!

Hinner inte riktigt med

Jag jobbar i Stockholm de närmaste veckorna. Och datorn har jag lämnat hemma åt min man. Utan datorn blir det inte mycket gjort på kvällarna. Eller det blir helt andra saker gjorda! Vad jag försöker säga är att det inte blir så mycket bloggande de närmaste veckorna. I mitten på oktober är jag hemma igen så då sätter jag i gång på allvar! Ha det gott!

RSS 2.0