ullakarin

Jag gav mig in på en krånglig stig kantad av subjektivitet och sanning. Som tur är så skrev Lisa en underbar kommentar som svar på mina funderingar. Läs den här:

"Sanning kan vridas och vändas på i all oändlighet. Har funderat en del kring detta, och senast idag kom jag i samspråk med några kursare. Tanke: För att vara praktisk kan man teoretiskt sett utgå från att det finns en objektiv sanning (jämför Kants "tinget i sig"), som man kan använda när man exempelvis inom psykologin gör en ansats att försöka förstå/förutsäga mänskligt beteende. Om man sedan inser att denna sanning såg något annorlunda ut än vi tänkt oss, borde vi bli glada, för hurra, människan är inte outsägligt förutsägbart! Det kan således vara läge att tänka om/modifiera sitt sanningsbegrepp. Dessutom har jag inte en ärlig chans att helt och fullt förstå hur en annan människas sanning ser ut, då vi, trots alla likheter (som i sig medger att en del generaliseringar kan göras) ändå har ganska mycket av unicitet i oss."

När jag skrev ett inlägg om sanningen fick jag en kommentar som har fått mig att fundera. Sofia skrev om sanningen som subjektiv. Det fick mig att minnas många långa diskussioner under psykologutbildningen.
Jag studerade då i Uppsala på en institution som är mer inriktad mot KBT och beteendevetenskaplig psykologi. Till skillnad mot en lång tradition av psykodynamisk psykologi som finns på de flesta psykologutbildningar i Sverige. Man kan också beskriva det som naturvetenskap jämfört med humanism. Två olika sätt att tänka. 
Vi hade en lärare som provocerade alla genom att i princip förkasta subjektivitet. Han menade att begreppet inte är användbart när man försöker förstå människor.
Poängen var att om man utgår från att alla är unika individer, så går det inte att dra några generella slutsatser. Varje människa man träffar blir då som ett oskrivet blad, utan möjlighet att använda sig av sina tidigare erfarenheter för att söka förståelse. Därför ansåg min lärare att man behöver söka förståelse genom att göra generaliseringar, vilket liknar ett naturvetenskapligt sätt att tänka.

Jag ber om ursäkt att jag drar in dig i bökiga resonemang om subjektivitet! Min poäng är att jag håller med om att sanningen är subjektiv och därför väldigt svår att prata om. Men om man inte generaliserar och diskuterar så blir det väldigt svårt att förstå begreppet sanning.
Nu har jag säkert jagat en del läsare på flykt, men jag ska skriva om lite lättare saker också!

Självklart är sanningen det viktigaste. Eller? Som journalist har jag ett svar på den frågan, som författare ett annat och kanske jag kommer att ha ytterligare ett svar som bloggare.

Igår fick jag ett mejl från min mamma. Hon valde det mer privata sättet att kommentera min blogg (och nu skriver jag det här så att alla kan läsa det!).

”Jag är väl lite gammalmodig, men jag förstår inte det här med bloggar riktigt. Jag har lite svårt för att alla ska få ta del av mina tankar. I en bok får ju alla göra det, men där vet man ju inte vad som är upplevt och vad som är påhittat.”

Finns det saker som är för personliga eller privata för att skriva på en blogg? Är allt sanning eller kan det skrivna vara påhittat?

Att tänja på vad som är sanning kanske inte låter som någon hit. Men jag är tveksam till att alltid tala sanning. Jag tror inte ens att det går. Eller att det ens är viktigt.

Däremot är vissa sanningar viktigare än andra, omutbara. De där sanningarna som ligger till grund för tillit, trovärdighet och vänskap.

Lägger man därtill möjligheten att hitta på så blir det en spännande röra!

På det här sättet tänkte jag starta en diskussion om sanningen som kan fortsätta. Jag skulle förmodligen kunna skriva en hel bok på ämnet. Ett enda inlägg är alldeles för kort!

Tack mamma för dina kloka ord!

PS. I min profession som journalist är svaren om sanning tydligare, men det är ett annat kapitel.

För några år sedan bestämde jag mig för att bli lycklig. Jag vet hur det låter. Jag bestämde mig för att leva ett lyckligt liv, och om jag inte klarade av det så skulle det inte vara värt att fortsätta leva.

Jag sitter på ett kafé i Malmö och funderar på om det blev som jag hade tänkt mig. Är jag lycklig nu? Lever jag ett lyckligt liv? Spontant blir svaret ja. Mitt liv är mer eller mindre ordnat. Jag lever med mannen jag älskar, i en underbar lägenhet i centrala Malmö. Jag har visserligen inget jobb för tillfället, men det ordnar sig. Men det spelar liksom ingen roll. Jag känner mig lycklig för det mesta, du vet, inuti. Mmm, vad härligt det var att skriva det där sista. Ett litet leende sprider sig i mitt ansikte.

Men samtidigt vet jag att det inte är så enkelt. Det är inte så att jag går omkring och tänker att jag är lycklig hela tiden. Visst kan jag vara trött och ha ont i huvudet, eller bli irriterad på alla skorna innanför dörren, eller ha ångest i jobbjakten. Men det stannar där. Jag blir inte olycklig av det. Ibland kan jag till och med tycka det är skönt att slänga en kudde över rummet, samtidigt som ilskan rinner ur mig.

Den stora skillnaden är nog att jag inte är olycklig längre, jag lever inte ett olyckligt liv. Frånvaron av olycka gör att jag upplever mig ha ett lyckligt liv. Dessutom ger det utrymme åt fler tillfällen med rena lyckokänslor. Som när jag kommer hem och middagen står på bordet, eller molnen som släpper regn över Öresund samtidigt som solen lyser över stranden i Malmö, eller de små orden ”jag älskar dig”.

Vår tids olycka är att vi har alldeles för mycket tid att reflektera över vår lycka. Och meningen med livet förstås, eller bristen på tid, eller någon av alla andra existentiella frågor vi kan ställa oss. Orsaken till att västvärldens människor mår så dåligt, har psykiska problem och utmattningsdepressioner, skulle många säga. Men kanske det är vår lycka att vi kan ställa oss själva alla existentiella frågor. Vad är det som säger att man blir olycklig över att bli medveten om sin egen existens?