ullakarin

Rivane Neuenschwander
The Tenant [O Inquilino], 2010
Hyresgästen
I samarbete med Cao Guimarães
Video
Pressbild: Malmö Konsthall

Besök på Rivane Neuenschwanders utställning At a certain distance på Malmö Konsthall.
Går hem med bilderna av videon The Tenant (Hyresgästen).

Såpbubblan rör sig sakta genom rummet. Stor som ett barns huvud. Lika skör. Jag håller andan och väntar på att den ska spricka. 

– Vad den håller länge, säger Alejandro.

– Ser du inte att det är klippt. Det är ju inte samma såpbubbla, svarar jag efter att ha genomskådat filmningen.

Sakta glider den genom luften och stannar precis ovanför golvet. Nu, tänker jag, nu måste den i alla fall spricka. Istället lyfter den sakta, byter riktning och glider runt dörrkarmen, ut i en korridor. Vidare in i ett badrum, upp utefter väggarna, byter riktning, ut genom dörrkarmen igen.

– Hur kan den byta riktning så där?

– De måste ha någon luft, en vind, något som blåser, säger Alejandro, men det enda vi ser är en tom lägenhet. Ibland speglar sig kameramannen i såpbubblans regnbågsfärgade yta.

Tagningarna är långa. Ingen såpbubbla skulle kunna överleva så länge. Denna tillfälliga skapelse har vanligtvis ett kortare liv än en dagsslända. Den överlever inte i en hård värld med väggar, golv, en kraftig vindpust.

– Titta, titta! Den stötte i väggen! Bubblan buktade inåt!

Vad kan den vara gjord av? Fascinerat följer vi såpbubblans färd genom rummet. När inga förklaringar längre finns sitter vi bara tysta. Tills en röst i högtalaren ropar att Gallerinatten är slut.

Malmö Konsthall visar Rivane Neuenschwanders utställning At a certain distance. En brasilianska som med sina verk undersöker kommunikation, migration och konsumtion. Ord som kan tyckas pretentiösa och stora, men i hennes verk mer liknar poesi, utan att skriva någon på näsan. En utställning som i sin helhet känns levande och uppmanar nyfiket undersökande.

Vad vill hon då säga med såpbubblan? Efter att ha passerat alla tekniska tankar om hur den kan byta riktning och hur den kan stöta i väggar, stannar jag i känslan. Skörheten i en såpbubbla stor som ett barns huvud, som ändå överlever. Vetskapen om att den borde ha spruckit för länge sedan.

Gallerinatten i Malmö den 25 september 2010, Karin Larsson ©

I går kväll reste jag genom stormens Malmö, tvärs över stan, för att vaccinera mig. Redan på väg till busshållsplatsen kände jag att något var uppenbart fel. Vinden blåste så kraftigt att den tog andan ur mig vartannat steg. Jag försökte kura ihop mig bakom mitt paraply vilket förmodligen inte var det smartaste. Det vek sig så att det inte gick att fälla ihop. Lyckligt framme vid busshållsplatsen fick jag beskåda ett regn utan dess like. Blåsten tycktes trycka ner regnet och verkade slå hål i asfalten.
Glad att jag befann mig under tak samlades allt fler i kuren vid busshållsplatsen. En efter en försvann de med sina bussar. Kvar blev jag i väntan. Väntan. Väntan.

40 minuter senare kom bussen. Kall och ruggig klev jag på och sa lite försynt att det är visst mycket förseningar i det här vädret. Ett argt muttrande fick jag tillbaka.
Väl framme vid Värnhem uppstod tumult på bussen. Skyltningen på bussen funkade inte och bussen stannade en bit innan. En av alla förvirrade passagerare ropade och frågade om vi var framme i Värnhem. Ett argt svar tillbaka fick alla att snabbt skynda av bussen.
Busschauffören åkte fram och ställde sig så att han nästan täckte hela övergångsstället. Han kunde inte röra på sig eftersom det var en lång kö framför honom. Eftersom det inte var några lysen och trafiken stod stilla beslutade jag mig för att gå över på övergångsstället framför bussen. Ack vilket misstag! En grimaserande och uppenbarligen svärande busschaufför följde min promenad över gatan. Till min glädje lyckades jag vifta lika argt tillbaka, men jag avstod från grimaserna. En 50-årig man som grimaserar som en 6-åring är ingen vacker syn.

Väl i Värnhem mötte jag min man. Den här gången behövde vi bara vänta en halvtimme på nästa buss för att ta oss till vaccineringen. Som tur var så hade jag i alla fall sällskap den här gången.
Framme vid Östra Fäladsgatan väntade en lång promenad i de skånska stormvindarna. Vid det laget var jag tämligen fascinerad över att min man verkligen hade velat cykla till vaccineringen.
P Vaccinering, stod det på en skylt efter ett tag. Med lite lättare steg trodde vi att vi nästan var framme. Men vad lurade alla bilförare måste ha känt sig i regnet. Det var ytterligare en kilometer kvar att gå och ytterligare två mindre parkeringar på vägen.

Slutligen framme vid byggnad B hoppades, hoppades vi att det inte skulle vara en lång kö som vi hade hört talas om från andra ställen. Icke! Inom trettio sekunder satt jag inne i ett stort rum (klassrum tror jag) och fick en spruta i armen. Några snabba rutinfrågor och ett informationsblad senare satt jag i en stor väntsal tillsammans med 40 andra nyvaccinerade.
Det första vi möttes av var en kille som tuppade av och fick föras iväg på bår. Där satt vi i rader på tillfälligt utplacerade gröna plaststolar med vinterjackorna på. Män och kvinnor i orangea västar organiserade och pekade med hela handen.
Det kändes inte riktigt som Sverige. Mer som något katastrofland, men ändå lugnt på något sätt. Det rådde ett jämnmod i salen.

Sedan gjorde vi samma resa i retur. Hungriga köpte vi en kebab i Värnhem. Lyckligt hemma kunde jag inte sova på min favoritsovarm på hela natten. Det har gjort ont och och jag har varit stel hela dagen. Men jag fick inte feber, wohoo! Och jag är faktiskt vaccinerad, wohoo. Eller kanske inte, för de vet fortfarande inte om vi ska vaccineras en andra gång.

För några år sedan bestämde jag mig för att bli lycklig. Jag vet hur det låter. Jag bestämde mig för att leva ett lyckligt liv, och om jag inte klarade av det så skulle det inte vara värt att fortsätta leva.

Jag sitter på ett kafé i Malmö och funderar på om det blev som jag hade tänkt mig. Är jag lycklig nu? Lever jag ett lyckligt liv? Spontant blir svaret ja. Mitt liv är mer eller mindre ordnat. Jag lever med mannen jag älskar, i en underbar lägenhet i centrala Malmö. Jag har visserligen inget jobb för tillfället, men det ordnar sig. Men det spelar liksom ingen roll. Jag känner mig lycklig för det mesta, du vet, inuti. Mmm, vad härligt det var att skriva det där sista. Ett litet leende sprider sig i mitt ansikte.

Men samtidigt vet jag att det inte är så enkelt. Det är inte så att jag går omkring och tänker att jag är lycklig hela tiden. Visst kan jag vara trött och ha ont i huvudet, eller bli irriterad på alla skorna innanför dörren, eller ha ångest i jobbjakten. Men det stannar där. Jag blir inte olycklig av det. Ibland kan jag till och med tycka det är skönt att slänga en kudde över rummet, samtidigt som ilskan rinner ur mig.

Den stora skillnaden är nog att jag inte är olycklig längre, jag lever inte ett olyckligt liv. Frånvaron av olycka gör att jag upplever mig ha ett lyckligt liv. Dessutom ger det utrymme åt fler tillfällen med rena lyckokänslor. Som när jag kommer hem och middagen står på bordet, eller molnen som släpper regn över Öresund samtidigt som solen lyser över stranden i Malmö, eller de små orden ”jag älskar dig”.

Vår tids olycka är att vi har alldeles för mycket tid att reflektera över vår lycka. Och meningen med livet förstås, eller bristen på tid, eller någon av alla andra existentiella frågor vi kan ställa oss. Orsaken till att västvärldens människor mår så dåligt, har psykiska problem och utmattningsdepressioner, skulle många säga. Men kanske det är vår lycka att vi kan ställa oss själva alla existentiella frågor. Vad är det som säger att man blir olycklig över att bli medveten om sin egen existens?