ullakarin

Jo visst heter jag Karin Larsson, precis som Carl Larssons fru, brukar många säga. Och varför väljer jag då att blogga som Ullakarin? Den enkla förklaringen är att jag faktiskt heter Ulla Karin. Ulla är förstås bara ett andranamn, precis som andra jämnåriga heter Sigrid, Lennart, Britt-Marie eller Sven i andranamn. Enda skillnaden är att mina goda föräldrar placerade Ulla före Karin. Anledningen var att kunna kalla mig Ulla-Karin om det fanns fler tjejer i min klass som hette Karin.
Det här brukar jag berätta för folk jag träffar, när det blir tal om namn. De brukar titta beklagande på mig eller komma med någon kommentar om stackars mig. Då brukar jag lyfta på ögonbrynen och nicka lätt, som för att bekräfta att mina föräldrar inte hade haft den mest lysande idéen när de döpte mig.

Men i själva verket har jag alltid gillat kombinationen Ulla-Karin! Kanske för att jag alltid har tyckt att mitt eget namn är så tråkigt. Det var någon period där i tioårsåldern som jag drömde om att ha ett mer fantasifullt namn som Dorinda eller Cindy (jag vet!).
Jag var alltid ensam om namnet Karin i klassen, så jag behövde aldrig använda dubbelvarianten. Förutom mina föräldrar så är det bara ett par pojkvänner som har nappat på namnet Ulla. Min stora kärlek i gymnasiet var några år äldre än mig. När han började studera i Uppsala sa han till alla sina kompisar att hans flickvän hette Ulla-Karin. Jag trodde förstås att han skämtade eftersom han alltid brukade skämta. Döm om min förvåning när jag kom till Uppsala för att hälsa på och alla kallade mig Ulla-Karin.
Tyvärr fick jag kalla fötter och avfärdade det hela som ett skämt. När det väl gällde så kändes Ulla-Karin inte som jag. Jag antar att man till viss del ÄR sitt namn.
När jag för några år sedan träffade min man från Uruguay så föll han pladask för Ulla. Vi skapade ett gemensamt alias. En kombination mellan hans kortnamn Ale och mitt andranamn Ulla. Tillsammans är vi Ullale!