Kan en irriterande pojkvän vara lycka?
För några år sedan bestämde jag mig för att bli lycklig. Jag vet hur det låter. Jag bestämde mig för att leva ett lyckligt liv, och om jag inte klarade av det så skulle det inte vara värt att fortsätta leva.
Jag sitter på ett kafé i Malmö och funderar på om det blev som jag hade tänkt mig. Är jag lycklig nu? Lever jag ett lyckligt liv? Spontant blir svaret ja. Mitt liv är mer eller mindre ordnat. Jag lever med mannen jag älskar, i en underbar lägenhet i centrala Malmö. Jag har visserligen inget jobb för tillfället, men det ordnar sig. Men det spelar liksom ingen roll. Jag känner mig lycklig för det mesta, du vet, inuti. Mmm, vad härligt det var att skriva det där sista. Ett litet leende sprider sig i mitt ansikte.
Men samtidigt vet jag att det inte är så enkelt. Det är inte så att jag går omkring och tänker att jag är lycklig hela tiden. Visst kan jag vara trött och ha ont i huvudet, eller bli irriterad på alla skorna innanför dörren, eller ha ångest i jobbjakten. Men det stannar där. Jag blir inte olycklig av det. Ibland kan jag till och med tycka det är skönt att slänga en kudde över rummet, samtidigt som ilskan rinner ur mig.
Den stora skillnaden är nog att jag inte är olycklig längre, jag lever inte ett olyckligt liv. Frånvaron av olycka gör att jag upplever mig ha ett lyckligt liv. Dessutom ger det utrymme åt fler tillfällen med rena lyckokänslor. Som när jag kommer hem och middagen står på bordet, eller molnen som släpper regn över Öresund samtidigt som solen lyser över stranden i Malmö, eller de små orden ”jag älskar dig”.
Vår tids olycka är att vi har alldeles för mycket tid att reflektera över vår lycka. Och meningen med livet förstås, eller bristen på tid, eller någon av alla andra existentiella frågor vi kan ställa oss. Orsaken till att västvärldens människor mår så dåligt, har psykiska problem och utmattningsdepressioner, skulle många säga. Men kanske det är vår lycka att vi kan ställa oss själva alla existentiella frågor. Vad är det som säger att man blir olycklig över att bli medveten om sin egen existens?
I många år kände jag mig olycklig. Delvis visste jag orsaken: Min oförmåga att skilja på verklighet och fantasi. Detta fick mig att tänka att världen som jag ville skulle aldrig existera.
"Vad är det som säger att man blir olycklig över att bli medveten om sin egen existens?"
I princip finns det ingenting som skulle kunna säga sådana saker. Man växer upp i ett samhälle med vissa regler. Detta gör så att men lär sig ett språk och att uttrycka tankar och känslor genom verktyg som samhället skapar. Vad skulle kunna hända om man upptäcker att sådana verktyg räcker inte för en? Jag tänker -t.ex.- på samhällen som förbjuder människorna att uttrycka sig fria.
På sätt och vis att bli medveten om sin egen existens innebär att man upptäcker nya möjligheter om hur man uppfattar omgivningen. Det är omöjligt att bevisa att den nya uppfattningen leder till lyckan, därför det bästa att göra är tänka efter var man befinner sig.
Hej UllaKarin!
Så roligt att hitta hit. Nu har jag lagt in dig som favorit. Du skriver verkligen tänkvärt och fint! Lycka-blir lite vad man gör det till! Vet du T.F frågade häromdagen hur det var me ddig och då uppdaterade jag honom lite utifrån FB. Nätet är inte så dumt. Hoppas iallafall att du har det jättebra. Ta hand om dig och kärleken och lycka till med jobbsökandet.Det löser sig! Kram MAria
